Folklore flamenco är en konst från Andalusien, född i södra Spanien. Den här konstarten manifesterar sig i tre aspekter, sången, dansen och gitarren. Var den kommer ifrån är ganska osäkert, men den har antika rötter och är på sitt sätt en populär manifestation, den har inte tillräckligt med dokumentation för att ge en förklaring inför tveksamheter. Den första skrivna notisen angående flamencon dyker upp i en av ” Marockos Brev” från Cadalso, (1774) som tillskrivs ursprungligen zigenarna, vetande att de kommer från Indien, så kan man tydligt se inflytandet. Alltsedan första början har zigenarna hållit flamencon levande och har representerat den med dedikation. En annan stark influens av flamencon är att den svingar sig upp till den muslimska epoken, olika etniska grupper från norra Afrika, framför allt i Andalusien tar den sin plats i den antika medeltiden. Den här influensen kan man klarligen uppskatta i dess harmonier. Flamencons sång vårdar en stor parallell med andra musikaliska manifestationer från norra Afrika, som till exempel marockansk musik.

Gitarren kommer ihåg inte bara några få gånger de musikaliska manifestationerna och inte bara de nordafrikanska utan inklusive det svarta Afrika. Och den feminina dansen, framför allt i rörelserna av höfterna och händerna där kan man se liknelser från några nord afrikanska danser. Alla dessa influenser som man uppenbarligen inte kan neka till är inte förvånande när man vet att Andalusien under många sekel var influerat av denna kultur. Man kan tillfoga att i dessa delar av landet bodde olika raser, och att de mest avlägsna influenserna kunde äventyra de medryckande judiska folklore rytmerna och dess antika musikaliska liturgi, om detta vet man inte om det är tillfälligheter eller verklighet.

I vilket fall som helst, så ren som man anser att flamencon är, så blandad är den på samma gång. Den innehåller sin genre som inte kan jämföras med någon annan folklore, på samma gång kan man verkligen njuta av den stora kvantiteten av influenser som andra byar bidragit med för att göra den ännu mer rik. Om vi gör en summering av det som var flamencons evolution såsom vi känner den i dag, dokumenterad och professionellt behandlad, kan vi börja på den närmsta epoken, Mellan 1765 och 1860. I denna epoken kan vi fokusera på tre viktiga saker som skulle göra att man öppnad skolor: Cadiz, Jerez de la Frontera, och Triana kvarteret i Sevilla. Det är i mitten av den här epoken då flamenco dansen börjar a få en plats vid sidan av de spanska danserna som man utvecklar i skolorna, ofta representerade i trädgårdar, privata salonger och när man hade fest.

I det som man refererar till gitarren, brukade från början inte ackompanjeras till sång, det normala var att man inte hade något ackompanjemang alls, som man har gett namnet torrt trä, förutom slag med händerna eller slag med handflatorna. Några kompositörer, såsom Julián Arcas, började att komponera teman med flamenco ljud som initierar en ny era.

Mellan 1860 och 1910 inträder en mer fruktsam epok som man har kallat Flamencons guldålder. I denna epoken blomstrar trubadur caféerna, utvecklingen av flamencon i alla sina aspekter; instrumentalt, sångerna och dansen, till det man definitivt kan fastställa det som vi kunde anse vara klassiskt. Dansen ådrar sig en prakt utan dess like, att vara den största attraktionen för sin publik på de här trubadur caféerna och det ger stor drivkraft till gitarren som det fundamentala komplementet och oumbärlig för sången och för dansen.

Mellan 1910 och 1955, är sången markerad av det som har kommit att kallas flamenco opera etappen där de sånger som fandangos och tur och retur sånger härskar (de här sångerna har sydamerikanska influenser, sångare som hade varit emigranter i Latinamerika tog med sig sångerna hit). Den här nya vägen som flamencon hade tagit tyckte inte hela världen om och år 1922 fanns det intellektuella från generation 27, Falla och andra artister som utlyste en tävling i Granada med att slutligen leta efter nya sätt att värdera det som kultiverar den autentiska ”sången”.

I mitten av 1915 producerar man en gigantisk teatral dans av exceptionell kvalité, som bär med sig den spanska dansen och flamencon till alla scener i världen. Pånyttfödelsen av flamencon väller upp i mitten av 1955, Antonio Mairena var den första figuren, med den här stränga tolkningen och hans ihärdiga forskning och från spridningen av den ortodoxa sången. Under denna epoken utvecklas dansen på ett bräde, det är arvingarna till de föregående trubadurerna. I den här epoken räknas stora, verkliga dans personaliteter, som alternerar sina uppträden inte bara på ett bräde utan på teatrar, festivaler och andra scener. Gitarristerna, ackompanjerande sången och dansen ådrar sig en stor huvudroll, att nå denna mognad i denna konst.

Gitarristen är för närvarande inte bara den som ackompanjerar, utan solist. Paco de Lucia markerar början av den nya storslagna etappen utan föregångare, förverkligar en verklig stilistisk revolution i sitt spelande. Bredvid honom måste man anföra många andra som är verkliga virtuoser på detta instrument, såsom Manuel Sanlucar. Flamencon fortsätter evolutionen för att förvandla sig universellt. På samma gång som den aktuella flamenco musiken i stora delar är markerade av sin blandning med andra musikstilar som jazz, salsa, bossa nova och etniska soneter av mycket olika genre och geografi, så kan vi närvara i dag i Andalusien med ett spektakel av autentisk renhet och klassisk flamenco tolkade av dansare från Japan och italienska gitarrister framför respekten av en förstående stor publik. Flamencon är en intim musik för sin antonomasi men sin höjdpunkt knuffar den till en ny era där de stora vägarna av kommunikation är vittnen på dess ynnest, sin styrkaoch sitt troll. Men alltid där man bäst kommer att känna sig, kommer i denna lilla cirkel av vänner där man hittar gitarren, rösten, och den dansande kroppen i gryningen och detta är vad vi kallar ”en rolig flamenco”.

Instituto Pablo Picasso info@instituto-picasso.com Plaza de la Merced, 20 29012 Malaga - Spanien Tel. +34-95-2213932 Fax. +34-95-2210799